Den första februari började jag på ett nytt jobb. Sen tror jag att jag blinkade ett par gånger och plötsligt har nästan 11 månader gått! Jag överdriver lite, inte har dessa 11 månader gått riktigt bara i ett par ögonblinkningar, men som alltid i efterskott, känns det som att det gick fort.
Jobbet var på deltid och på distans för det mesta. Jag kan räkna mina Helsingforsresor på fingrarna, så allt för ofta var jag inte på plats på kontoret. Det var förstås skönt eftersom Helsingfors ligger så avsides, men samtidigt är det ju trist att jobba hemma och inte umgås med kollegorna på kaffe- och lunchraster. Allt har sina sidor.
Första gången jag var på kontoret i februari 2021 fångade jag utsikten på bild.
Det här jobbet har hela tiden varit menat som en mellanperiod, både för mig och för arbetsgivaren. Under det här året har situationen klarnat för båda parter och nu kan vi gå vidare med nya arrangemang. Det har helt enkelt varit ett så kallat win-win arrangemang!
De dagar då man tvivlar är det bra att plocka fram allt i livet som man efteråt förstår varit till det bästa. Det har funnits en plan, även om jag inte såg den från början. Jag kan se tillbaka på bra många gånger i mitt liv där jag först efteråt förstått hur alla till synes lösa trådar knutits ihop till något, kanske inte alltid vackert, men åtminstone fungerande.
Dessutom kan jag redan nu avslöja att jag på vårvintern är inbjuden till Petrus församlings Petrafrukost för att berätta om mitt livs lösa trådar. Håll utkik för mera info på nästa års sida om du är intresserad.
Nu får den här SoMe-redaktören logga ut och plocka ihop. Det är dags att damma av alban och ämbetsdräkten. Snart får jag fira högmässa med församlingen igen. Det blir ett gott nytt år!