De senaste dagarna har det flugit några fjärilar i min mage. Jag ska, i egenskap av ordförande för Finlands svenska prästförbund, iväg på ett representationsuppdrag till Danmark och det känns stort. Dels för att ska jag flyga och dels för att stället jag ska till är helt okänt och dessutom känner jag inte en kotte där.
Jag har aldrig förr varit inbjuden gäst på en konferens utomlands. Jag har ju svårt att ens förstå att jag är ordförande för Prästförbundet. Jaiks! Det är otroligt vardagliga frågor som snurrar i huvudet. Vad ska man ha för kläder på sig? Förväntas det att jag håller nåt tal? Vad ska jag säga i så fall? Tänk om jag gör bort mig? Som tur har jag kunnat fråga arrangören och andra erfarna personer om råd så det löser sig och blir nog bra.
Att flyga är ju egentligen inte så stort, men pandemin har gjort alla resor och speciellt flygresor till något som känns speciellt. Att stället jag ska till är okänt är inte heller i sig så farlig, sådana resor har jag gjort flera gånger förr. Att jag inte känner nån betyder bara att jag kommer att lära känna nya människor. Men sammantaget med det faktum att jag i princip suttit hemma i snart ett år gör att det flyger fjärilar i magen.
Bild från en flygfärd för något år sedan.
Åh, det är så spännande att det inte är klokt.
Tur att jag kan ta med mig Kyrkråttan som resekompis!
(Underskatta aldrig värdet av ett mjukisdjur i fickan!)
Fly on the wings of love, fly baby fly.