Det var en skön känsla när jag under gudstjänsten i Hitis kände att lugnet infann sig. Samma känsla som jag hade när jag firade gudstjänst i Houtskär så gott som varje söndag. Hitis kyrka påminner ganska mycket om Houtskärs kyrka, åtminstone utifrån. Men jag vet inte om det var kyrkobyggnaden som påverkade mig eller om det helt enkelt var det att jag känner mig hemma i gudstjänsten.
Efter gudstjänsten tittade en turist in i kyrkan och vi samtalade en liten stund. Hon tyckte att kyrkan gav henne en speciell lugnande känsla. När jag sa att jag tänker att kyrkobyggnadens väggar sugit i sig av alla böner och välsignelser som uttalats i kyrkan under århundradena och nu utstrålar helighet, tyckte hon det var en fin tanke. Kanske det är så att kyrkobyggnaden kan förmedla en ordlös välsignelse till dem som vistas där?
På lördagen uppmanade kantorn mig att tala långsammare i Kimito kyrka. Det är ett av mina problem, att jag talar snabbt och speciellt om jag är lite nervös går det ännu snabbare. Jag är fullt medveten om det, men kunde inte hitta lugnet under förrättningarna. På söndagskvällen inleddes kvällsmässan med flera fina musikstycken och jag hittade lugnet. Jag kunde tala långsammare och vänta in ekot som finns i stora stenkyrkor. Det blev en fin mässa fast jag kände mig olovligt oförberedd när vi började.
Det är en märklig känsla det där av att känna mig oförberedd inför en gudstjänst. Den hänger inte alltid ihop med hur mycket jag förberett mig, utan den är något annat. Kanske det är lite samma som det Linda Zilliacus talade om i sitt sommarprat när hon berättade hur lealös och tom hon kan känna sig strax innan en föreställning börjar? Hon upplever att det är kroppens sätt att slappna av och samla sig inför prestationen. För mig är det kanske hjärnans sätt att varva upp och skärpa till sig inför gudstjänsten?