Hur har du det? frågar många när vi träffas. Jag svarar att jag har det bra – och jag menar det.
Jag njuter av att få leva i min egen takt. Jag sover länge. Vaknar långsamt. Gör det ena och det andra utan tidspress. Hinner laga skaplig mat alla dagar. Håller diskbänken tom. Gosar med katterna. Väntar på att gubben ska komma hem från jobbet på eftermiddagen. Läser mindre än jag skulle vilja. Väver mindre än jag tänkt. Rör på mig mindre än jag planerat. Jag njuter av att inte behöva bära ansvar. Saknar arbetskompisar och församlingsbor. Känner mig lite överflödig, men bara korta stunder.
Lillkissan Fia är en hejare på att njuta av livet. En bra kamrat och lärare.
Jag märker att den här tiden är en nåd. Jag får vila utan att veta hur länge. Det är skönt att inte ha en bakre gräns för en sådan skulle obönhörligen ligga och gnava i bakhuvudet på mig. Jag skulle lyckas stressa upp mig över att jag gjort så lite och nu är det bara x antal dagar kvar av ledigheten. Nu vet jag inte hur länge jag har kvar. Kanske ett par veckor, kanske ett par månader, kanske någon annan tidsrymd? Så det är ingen vits att spekulera utan jag får leva kattliv, njutande i egen takt.
Och allt det där som blir ogjort? Det var nog inte så viktigt ändå.