Första dygnet på läger är avklarat och jag lever ännu!
Helt så farligt är det väl inte att jag skulle dö av att vara på läger, men jag har ju nog varit ganska nojig innan. Samtidigt som jag gnällt, ältat, funderat, stressat och förberett har jag vilat i en stor trygghet av att jag har ett tätt och säkert stödnät kring mig under det här lägret. Dels är ungdomsarbetsledaren inne på sin andra generation konfirmander, dels är de unga ledarna vana och erfarna. På parallell-lägret finns närmaste prästkollega, även hon med en stor portion erfarenhet att dela med sig av. Och sist, men definitivt inte minst, så är ju Gud med!
Det är nu jag hoppat i på sju famnars vatten för att se om mina torrsimsövningar hjälper mig alls. För tillfället känns det som om jag skulle ligga i vattnet. Jag flyter och jag försöker trevande ta några simtag. Till min stora glädje märker jag att jag rör mig framåt för varje tafatt simtag. Det verkar som att torrsimmet kanske fungerar i vattnet också.
Nu när jag haft mina första lektioner märker jag hur gruppen fungerar och hur jag själv fungerar. Det ena leder vidare till det andra. Det är det här som är mina tafatta simtag som tar mig framåt. Den som kommer att lära sig mest på det här lägret är jag, och det tycker jag är väldigt bra!
Det här är vyn från mitt fönster på lägergården. Där alldeles strax utanför bilden till höger håller ledarna och konfirmanderna sitt kvällsprogram just nu. Tyvärr kan jag inte lägga upp en bild på dem men du får i fantasin lägga in en stor grupp glada ungdomar.
