När orden ekar tomt

Det börjar nästan kännas som att tystnaden är öronbedövande här på bloggen. Jag har liksom inte sagt nåt på länge. Visst har jag publicerat några inlägg de senaste veckorna, men ändå inte riktigt sagt något, tycker jag.

Och det beror främst på att det är så otroligt svårt att säga något just nu. Fast mina finger dansar över tangenterna så att ord växer fram på skärmen, så säger orden ändå ingenting.

Jag är sjukledig.

Där, nu har jag skrivit orden.

Jag vill skriva att det inte är något att oroa sig för, det är ingenting allvarligt, men det skulle vara något av en lögn. Man blir inte sjukskriven för sådant som man inte behöver oroa sig för och som inte är något allvarligt. Läkare skriver inte ut semesterdagar, utan ledighet för att man är arbetsoförmögen. Och just nu är jag arbetsoförmögen.

Nästan alla mina tankar snurrar kring det som gör mig arbetsoförmögen och därför ekar orden så tomma här på bloggen. Det finns en djup vishet i att man behöver sköta om sig själv innan man försöker hjälpa andra. Om källan är tom, finns det inget vatten att ösa upp, inga ord att skriva till andra.

Jag väljer alltid mina ord, för allt varken kan eller vill jag berätta offentligt, och nu ännu mera än i vanliga fall. Kan hända kommer det en dag då jag berättar mera om vad som upptar mina tankar just nu, men ännu är det inte den dagen.

Så tills dess, det är inget att oroa sig för, det är ingenting allvarligt. Jag är bara arbetsoförmögen just nu.

*
*
*

Och ja, jag vet, det här är ett fruktansvärt irriterande blogginlägg där jag säger A, men inte B!
Jag borde aldrig ha klickat på ’publicera’, men jag gjorde det ändå…