För en vecka sen fick jag ångest och kände mig stressad. Jag hade allra helst stannat kvar under täcket i sängen och bara ropat “jag vill inte”. Men så funkar ju inte livet. Jag steg upp och gick på jobb och gjorde det jag skulle. Men nånstans inom mig fanns olusten hela tiden där.
Det är märkligt hur man kan reagera och stressa upp sig själv för saker, som man med sitt logiska tänkande säger till sig själv att inte är nån större grej. Skärp dig människa! försökte jag säga åt mig själv, men nej. Jag ville inte.
Jag vädrade min olust med mina kollegor och med min chef. Mitt rationella jag hävde hela tiden att det inte egentligen var nåt, men ändå ville jag bara skrika jag vill inte!
Det går över intalade jag mig själv. Jag känner ju mig och visste att det kommer att gå över. Min chef konstaterade att det är kontrollfreaken i mig som inte vill, för man kan inte kontrollera allt. Delvis rätt. Själv kom jag till att det var mitt introverta jag som skrek jag vill inte!
Men vad var det jag inte ville?
Jag ville inte åka på skribaweekend!
Kontrollfreaken kan styra upp hur mycket som helst, men i verkligheten händer det saker man inte kan kontrollera på ett läger. Mitt introverta jag ville inte tvingas umgås med så många människor så intenstivt som det kan bli under en helg med en drös konfirmander.
MEN.
När helgen väl började och konfirmanderna installerat sig på sina rum och vi hade ätit middag tillsammans och första arbetspasset körde igång trivdes jag som fisken i vattnet.
Det hade jag ju egentligen vetat hela tiden, men jag hade glömt sen förra sommaren hur härliga konfirmander kan vara. Jag hade glömt att jag alltid kan dra mig undan en liten stund och vara för mig själv. Jag hade glömt att konfirmanderna är det bästa vi har!
Den här helgen visade ungdomarna sig från sin allra bästa sida. Vi ledare var medvetna om att ungdomarna kanske hellre hade varit på stafettkarnevalen, så vi tog pauser då vi via Arenan såg på kompisar och syskon som sprang och vann guld. Vi var också medvetna om att ungdomarna kanske inte skulle orka koncentrera sig i 45 minuter i ett sträck, så när orken tröt tog vi en paus och fortsatte sen igen.
Det blev en alldeles underbar helg! Andakterna och gudstjänsterna som vi firade gjorde konfirmanderna superbra! Utan att knorra hade alla uppgifter i söndagens gudstjänst i kyrkan och jag tror det är den bästa gudstjänst jag firat!
Nu ser jag redan fram emot lägret som väntar i augusti. Och om det, mot förmodan, skulle dyka upp nåt “jag vill inte”-spöke i mitt huvud ska jag läsa den här texten igen.
Det blir nog bra!