Du e helt galet klok i dina tankar, var det en vän som skrev på Facebook när jag puffat för ett blogginlägg. Med lite rodnande kinder tog jag emot komplimangen med ett skratt.
Samtidigt funderade jag på om jag är så där galet klok, eller om jag bara säger det som folket vill höra?
Det är en utmaning att förkunna evangelium och förnya kyrkan så att den fortfarande är sann mot det som Gud ville att vi som följer Jesus ska vara. Lyssnar man till en del säger de att kyrkan är genomrutten och fullständigt tappat fokus. Lyssnar man till andra säger de att kyrkan är förstockat konservativ och hänger inte alls med i världen.
Själv tror jag att kyrkan, den stora världsvida rörelse som följer Jesus, är både och. Det finns både ruttet, konservativt, bakåtsträvande, progressivt, fanstastiskt, lagom, ljumt och alla andra adjektiv som du kan tänka dig om en kyrka som består av alla världens människor. Den kristna kyrkan är så stor att det ryms allt möjligt mellan dess imaginära väggar.
Jag börjar luta åt att jag gör det jag kan, på mitt sätt och sen får Gud styra upp det hela. Jag försöker hyvla ner trösklar och lägga ut röda mattan. Jag höjer taket och kastar ut bänkar. Jag skriver blogg och jag talar i kyrkan. Jag bjuder på kaffe och kramar om. Jag lär mig lyssna utan att försöka fixa allt. Jag försöker vara närvarande där människorna jag är satt att bära ansvar för är. Om det är klokt eller inte får eftervärlden bedöma.
Jag är övertygad om att jag är på den plats och i den position jag är för att det är nån mening med det. Jag tror att jag är kallad av Gud för att hjälpa honom. Om jag har fel, och det finns helt säkert de som anser att jag har missförstått saken, så får väl jag ta det snacket med Gud vid pärleporten innan jag åker någonstans varmare.
Nu låter jag stursk, men just i kväll är jag det. Det finns så mycket som bara fallit på plats att jag landat i den här känslan ikväll. Tacksamhet och nåd ger förvissningen om att det här är rätt.
Nån annan dag tvivlar jag säkert igen…