Idag kom jag på mig själv att tänka att det här jobbet jag har just nu som redaktör för sociala media utmanar mig, på ett bra sätt.
I församlingen finns det alltid utmaningar, men det är ändå på nåt sätt saker jag är van med. Saker som jag på nåt sätt känner att jag har koll på. Nu jobbar jag med saker jag inte har full koll på. Jag har inte jobbat med sociala media i 15 år, även om jag har hängt på facebook sedan 2007. För det är en viss skillnad att jobba med sociala media och att “bara” vara användare.
Visserligen har jag varit med i redaktionen sedan sommaren 2017, så jag har ju lärt mig ett och annat. Jag har hört om och vetat om att vissa saker har gjorts, men jag har inte varit involverad i hur de sakerna skötts rent praktiskt. Nu står jag här som anställd som ska ta ansvar för att de där sakerna blir skötta. Så plötsligt måste jag ta reda på och lära mig hur saker och ting fungerar. Och det är grymt intressant!
Det är också grymt intressant att lära känna nya människor och nya arbetsrutiner. Mina kollegor på Kyrkostyrelsen är härliga människor som är hjälpsamma och vänliga. Flera känner jag sen tidigare och det underlättar massor när vi jobbar på distans allihopa. Att lära känna alla från början via distansmöten skulle knappast vara lätt.
Jag börjar acceptera att jag har ett inneboende driv som gör att jag vill framåt mest hela tiden. Det är på gott och på ont. Blir jobbet för enahanda och rutinmässigt får jag tråkigt och då hittar jag helt säkert på ett projekt att dra igång eller så söker jag mig ett nytt mera intressant jobb. Det ser jag när jag ser i backspegeln på hur mitt liv blivit. Ibland önskar jag att jag skulle kunna ta det lugnt och nöja mig med att saker och ting rullar på i invanda spår, men jag verkar inte vara funtad så.