Av någon underlig anledning har jag tänkt på liturgin i gudstjänsten idag. Inte aktivt, men tanken har legat i bakhuvudet medan jag har jobbat, ätit och sysslat med allt möjligt. Jag tror det beror på att jag saknar den. Jag saknar växelhälsningarna och det trygga i att i liturgin är allt som det alltid är. Det är som en grundton som går igenom hela sången.
Liturgi är som mycket inom kyrkan och gudstjänsten mångbottnat och aningen svårförklarat. Om du läser förklaringen som finns på sidan evl.fi kanske du blir en aning klokare eller så blir du bara mycket mera förvirrad.
För mig är liturgin gudstjänstens ryggrad. I och omkring den bygger vi upp den helhet som vi kallar högmässa eller gudstjänst. Efter många års gudstjänstfirande sitter växelhälsningarna i min ryggradsreflex och nu saknar jag dem.
Jag saknar att få gå i kyrkan. Jag saknar att få fira gudstjänst med andra. Jag saknar allt det där som ibland kändes tradigt och slitet när vi firade gudstjänst varje söndag och ibland däremellan.
Enda trösten är väl att vi är många som saknar och längtar.
Bilden är från långfredagen för två år sedan. En tid då jag inte kunde föreställa mig ett Finland där man inte får träffas för att fira gudstjänst.
Amen!
❤️