Först var det Kyrkpressen, sen hakade Åbo Underrättelser på och intervjuade mig om ordförandeskapet för Finlands svenska prästförbund.
När jag fick se artikeln i lördagens tidning kände jag mig rejält generad. De hade slagit på stort och smällt upp mitt ansikte och mitt namn över hela, halva sidan! Så jag sade åt mamma att det måste vara rejäl nyhetstorka nu. Nja, svarade hon. Det kanske är ganska stort att bli ordförande?
Idag pratade jag med en annan och sa även till hen att det måste vara nyhetstorka. Nja, svarade hen, och frågade när sist det varit någon åbolänning på posten? Eeeh, jag vet inte, svarade jag, det är nog ett tag sen… Nå då är det väl lite stort, svarade hen.
Sen gör jag ju inte saken bättre själv genom att lyfta fram det här på bloggen.
Kanske jag måste försöka titta på saken från ett annat håll än från min navel?
Det handlar inte om mig som person – åtminstone borde det inte det.
Det handlar om ett fackförbunds underavdelning som fått en ny ordförande – jaha, och hur ofta läser vi sådana nyheter?
Det handlar om att jag är kvinna och präst – för fortfarande gör den kombinationen saker mera intressanta, suck.
Det handlar om att en person från min region fått ett förtroendeuppdrag där man har möjlighet att påverka – en plausibel förklaring.
Det handlar om någonting annat än Corona – en mycket plausibel förklaring.
Äh, inte vet jag vad det handlar om som motiverar en så här stor “juttu” i tidningen. För mig hade en liten notis i vänstra hörnet varit lagom.