Varje år på kvinnodagen känner jag mig lite uppe i varv. På alla håll och kanter diskuteras jämställdhet och hur kvinnor allt jämt förbises och ligger efter i utvecklingen jämfört med männen. Både i hemlandet och på andra håll i världen.
Igår kväll såg jag på intervjun med Jutta Zilliacus där hon kunde glädja sig över alla framsteg som skett sedan hon kämpade för kvinnors rätt i riksdagen. Det har verkligen skett en stor utveckling, men problemet är ju att ribban hela tiden flyttas framåt. För varje landvinning ser man nya områden som behöver erövras. Kan hända tänker någon (man) att ska de (kvinnorna) aldrig nöja sig? Svaret är enkelt. Nej. Vi kvinnor tänker inte nöja oss innan vi har samma rättigheter, samma förmåner, samma skyldigheter, samma lön – över allt i världen. Det är det jämställdhet handlar om, lika rättigheter och skyldigheter. Inte mera, inte mindre, samma.
För en tid sen lyssnade jag till slaget efter tolv i radion där det debatterades kring kvinnor i militären – eller kanske det handlade om samma stugor för kvinnor och män – jag minns inte så noga. Det jag minns är att en man deltog i panelen och uttalade sig mot kvinnor i militären. Vad jag minns var han inte lastgammal. Hans åsikt var att det är mannens plikt att försvara fosterlandet och kvinnorna ska hållas hemma.
Mitt i irritationen över hans argumentering tyckte jag synd om honom. För honom var militären en frizon där män får vara män utan att trampas på tårna av kvinnor eller behöva ta hänsyn till könsfrågor. Det måste vara otroligt jobbigt att känna sig trängd av kvinnor som vill ta samma ansvar för landet som männen.
Dessvärre känner jag att det också finns liknande tankebanor på sina håll inom kyrkan. Det finns fortfarande församlingar där den strukturella diskrimineringen får fortsätta. Där män fortfarande verkar anse att kvinnor helst ska vara tysta och vackra att se på. Åtminstone ska de inte kräva lika behandling, lika möjligheter och jämställda villkor.
Och sporten ger jag mig inte ens in på. Det sköter Filip Saxén alldeles utmärkt. Idag skriver han en alldeles hårresande Kommentar i Hufvudstadsbladet om hur fullständigt galet det är ställt inom fotboll och ishockey. Tack för ditt bidrag till jämställdhet, Filip!
Du kanske förstår att den här dagen får mig att gå igång på alla 17 cylindrar varje år (ja, jag har 17 cylindrar – minst!). För det finns fortfarande så mycket att göra innan vårt fantastiska jämställda Finland verkligen är jämställt fullt ut och kvinnans euro faktiskt är 100 cent.
Samtidigt som dagen är en dag att glädjas över alla de framsteg som skett sedan kvinnorna i Finland fick rösträtt år 1906, som första land i Europa och som tredje i världen. Alla de framsteg som skett sedan 1963 när kvinnor fick bli kantorer och organister och 1988 när de första kvinnorna vigdes till präster. Det har skett en enorm förändring på drygt 100 år, men det har inte kommit gratis. Därför ska vi glädjas extra idag – i morgon fortsätter kampen.
En dag att minnas.
Den dag jag blev vigd till präst.
Bra och tänkvärt inlägg! Inom vården jobbar det fortfarande år 2021 mest kvinnor och många har väldigt dålig lön. Undrar om inte en stor orsak till att män inte söker sej till vården är just lönen. En närvårdare inom handikappvården har ofta ett väldigt stort ansvar. Tycker alla vårdare borde få högre lön.
Visst har kvinnor i Finland det bättre än i många andra länder. Men finns fortfarande saker som kan bli bättre tex. våld mot kvinnor i parförhållandet är tyvärr alltför vanligt.
Ja, det finns mycket att förbättra ännu fast vi på många sätt har det bättre än i andra länder. Så kallade kvinnobranscher släpar efter i lönesättningen för att de ofta är svåra att mäta och uppskatta på samma sätt som man kan göra i t.ex. en fabrik. Där kan man mäta att en arbetstagare producerar X antal säljbara varor som säljs för y euro. Alltså är arbetstagaren värd z euro i lön. Speciellt inom vården kan man inte räkna på det sättet och det avspeglar sig i uppskattningen för arbetet som speglas i lönen.