Som jag skrev i mitt förra inlägg blev det inget av mitt deltagande i virtualkörens Finlandia. Det berodde delvis på att jag var så rostig i rösten av att inte ha sjungit nästan alls på ett par månader. På självständighetsdagskvällen kom jag till insikten att jag måste ta tag i sången igen. Helt enkelt för att det är någonting som jag mår bra av.
Att sitta hemma om känna sig lat, överflödig och oinsprierad att göra någonting alls är inte bra för moralen. Det är ett förhållandevis lätt sätt att glida ner i depression och missbruk och jag började känna lite sådana vibbar. Att få mig själv att motionera skulle vara värdefullt, men att göra något jag njuter av är ännu viktigare.
Lite hjälp på traven fick jag av ett mycket lämpligt telefonsamtal och idag fick jag möjlighet att låna kyrkan för en sångtimme. Redan i går kväll packade jag kassen med möjliga noter och en sånglärobok. Äntligen skulle jag få sjunga ordentligt!
Att få tillgång till kyrkan är fantastiskt av två orsaker: jag saknar ett piano hemma och akustiken i kyrkan gör sången lätt och ledig. Ja och en tredje orsak är att jag trivs alldeles förträffligt i kyrkan.
Jag värmde upp rösten med en bunt sångövningar jag minns från sånglektionerna. Började lite försiktigt på mmmmmm och jobbade mig upp och ner för skalorna. Väckte sångmusklerna med sss vvv zzzz och njöt av att känna tonerna klinga under valven. I sångövningsboken hittade jag en ny övning jag aldrig sjungit förr och oj vad knepigt det vara att pricka tonerna rätt!
Sen grävde jag bland noterna och den sång jag vill studera in hade jag glömt hemma. Kanske bra så. Jag sjöng istället genom en del gammal skåpmat som jag sjungit för många år sedan med min sånglärare.
En timme flög förbi och jag måste hejda mig själv. Jag vill ju inte överanstränga stämbanden!
Dagens utlåtande är rostig, så sjuttons rostig och i stort behov av en sångcoach, men roligt och härligt uppmuntrande. Så roligt att Kyrkråttan fick bjuda på en gammal favoritsång på Instagram.