Jag insåg att svaret på frågan kan bli långt och kanske intressera flera, så det får bli ett eget inlägg. Som en kommentar till inlägget Sista ruschen före ledigheten frågar Miina:
Jag har alltid undrat om det som präst är så svårt som det verkar att ställa om så snabbt mellan glädje och sorg?
För det mesta tycker jag inte att det är nåt större problem att ställa om mellan sorg och glädje vad gäller förrättningar. Det är ju inte mina känslor det handlar om. Jag är där för att utföra mitt jobb, inte för att sörja eller glädjas. Det här låter förstås lite hårt och känslokallt, men det handlar om professionalitet. Jag är naturligtvis närvarande och empatisk i stunden när jag som präst leder den förrättning som sker för tillfället, men det är inte min uppgift att gå med i känslorna. Jag behöver hålla en viss distans för att kunna vara ett stöd för dem som är överväldigade av sina känslor.
När jag som ung inledde mitt arbete som församlingsmästare förundrades jag över att jag blev så trött av bara fyra timmars arbete en lördag när det var begravning. Jag var helt utmattad när jag kom hem. Senare när jag identifierat orsaken, som var mitt emotionella engagemang, kunde jag ta ett steg tillbaka och låta bli att gå med i känslorna. Eller åtminstone försöka. För jag jobbade i min hemförsamling där jag kände så gott som alla som begravdes och alla som deltog i förrättningarna.
Idag arbetar jag i en församling där jag inte har en personlig relation till alla som begravs eller deltar i förrättningarna. Det underlättar helt klart för mig att hålla en professionell distans till känslorna. Men, ändå händer det att jag blir väldigt berörd. Dessutom är jag en känslomänniska som lätt suger i mig och speglar andras känslor. Så fortfarande här jag nära till tårarna och de rinner ofta. Jag har ändå lärt mig att det inte är så farligt. Om tårarna börjar rinna under en jordfästning så låter jag dem rinna. Jag klarar av att hålla rösten någorlunda stadig och om jag låter bli att torka tårarna kan det hända att ingen ens märker att de rann. Dessutom tänker jag att om jag vågar gråta så kanske någon annan också vågar?
Som jag skrev i förra inlägget kan man ändå behöva ställtid mellan de olika arbetsuppgifterna. För man vet aldrig vad som väntar och hur man reagerar. Ibland kan man behöva en hel timme för att låta tårarna rinna innan man snyter sig, skrapar ihop sig själv och går vidare till nästa uppgift. Ibland går omställningen på en sekund och då kan man använda tiden till något annat, för sakerna att göra tar aldrig slut.
Så fint att få du helt blogginlägg som svar! Tack! ?
Ja, det måste ju vara som du säger, att man med tiden hittar en balans mellan empati och att ta på sig andras känslor. Att lära sig att inte ta jobbet med sig, så att säga. Det finns säkert saker som är lättare att släppa och andra som är svårare.