Det är söndag och vi firar gudstjänst som streamas på nätet. Den här gången är det min tur att vara predikant. När jag i veckan skrev min predikan och sparade den på datorn märkte jag att föregående predikan jag skrivit hade jag hållit den 15 mars. Det är över två månader sedan jag senast skrivit en predikan!
Ibland har jag saknat hantverket att arbeta med predikan, men i ärlighetens namn har det varit rätt sällan. På vårvintern hade jag en period då jag kände mig tom. Jag tyckte inte att jag hade nåt att komma med. Varje predikan som skulle förberedas kändes som när man slår ketchupflaskan hårt i bottnen för att få ut de där sista dropparna som kletat sig fast på väggarna i burken. Det här har helt enkelt varit en gåva att få vara tyst. Att inte behöva krysta fram något som egentligen inte finns.
Förvisso borde jag lita på den heliga Anden när det kommer till att skriva predikan, men jag tror jag inte gav Anden utrymme. När man känner sig tillräckligt utschasad orkar man inte vara mottaglig. Man hör inte tilltalet och fingrarna löper inte av sig själv över tangentbordet.
Men nu, nu när jag då skulle skriva min predikan funderade jag lite på hur det var man gjorde. Var skulle jag börja? Skulle jag göra en grundlig analys av evangelietexten? Skulle jag gå tillbaka till grundtexten? Nej, jag började gräva där jag stod, mitt i nuet. Jag berörde inte ens evangelietexten i min predikan. En referens till episteltexten* lyckades jag ändå klämma in mellan raderna. Det är knappast den mest lysande predika som skrivits, men den är min och den här gången är jag ganska nöjd. Jag fick ju lite hjälp på traven av en liten typ med vingar.
Predikan hittar du som vanligt under Ordet är mitt.
*Epistel betyder brev och episteltext är den gamla benämningen på andra bibelläsningen i gudstjänsten som i regel är en text ur något av breven i Nya testamentet.