Om känslan i torsdags var overklig och surrealistisk så var det bara förnamnet. Nu när det råder undantagstillstånd och beredskapslagen träder i kraft i vårt land känns det – ja, overkligt och surrealistiskt i ännu större grad.
När jag tänker efter så tror jag att det till stor del beror på att fienden i det här kriget är osynlig. Ett virus, vad är det för fiende? Symptomen är i stort sett de vanliga influensasymptomen som vi sett hos människor varje år. Varför är det här nu så annorlunda?
Jag har inga svar, dem får vi söka på annat håll. Om åtgärderna som nu utlysts är otillräckliga, lämpliga eller överdrivna, bra eller dåliga, får vi diskutera sen när vi lagt allt det här bakom oss med god marginal. Nu gäller det bara att följa de direktiv som ges.
Direktiven för församlingarna är att lägga ner alla träffar och sammankomster fram till 13.4. Till och med gudstjänsterna ska nu då firas utan församlingen närvarande i gudstjänstrummet. Om möjligt ska gudstjänsten streamas så att den som vill kan delta digitalt. Förrättningar, i första hand jordfästningar, ska fortsättningsvis hållas, men antalet närvarande ska begränsas till max tio. Det här är en utmaning, men också här får vi söka digitala lösningar.
Och det digitala, där jobbar många för högtryck just nu för att få allting att fungera. Nya lösningar tas fram och gamla piffas upp. Många blir tvugna att lära sig nya saker. Så kanske vi blir bättre på allt möjligt nu när vi blir tvingade till att lära oss?
Mycket är en utmaning nu, men vi kommer att klara det. I jämförelse med krigstiden är det här ingenting alls, även om det känns alldeles galet och svårt. Tillsammans, men på lagom avstånd från varandra, fixar vi det!