Det känns som att jag uppdaterar bloggen sällan nu. Ibland har inläggen pockat på och jag har kunnat skriva flera inlägg på raken (fast jag schemalagt dem och publicerat dem efter hand). Nu känns det som om textförrådet är tomt och jag inte har just något att skriva om. Samtidigt som jag känner att lusten att skriva nog ligger där och lurar.
När jag tänker efter är det kanske inte så konstigt att skrivklådan inte resulterar i blogginlägg för tillfället. Skrivklådan tvingas ut i form av Församlingslyktan, predikan, andakt, verksamhetsplan, föredragningslista och jag vet inte vad allt som kräver mina ord just nu. Det är mycket som måste göras nu, helst igår, och det tar på min kreativitet.
bild från Pixabay
Så därför väljer jag att skriva det här inlägget om att jag inte har ork att skriva. För faktum är att när skrivkrampen är som värst så är det bara att sätta sig ner och börja skriva. Om texten sen har rim och reson eller huvud och fötter spelar mindre roll. Bara jag skriver någonting. Då brukar jag kunna börja med ord i stil med ”jag har ingenting att skriva om…” eller ”jag vet inte var jag ska börja…” och sakta men säkert har jag skrivit någonting i alla fall. Precis som nu. Nu har jag skrivit ett blogginlägg om ingenting. Och det allra mest underliga med det hela är att Du har läst ända hit!
Tack och förlåt.