Genom hela grundskolan och genom hela gymnasiet och genom handelsläroverket kämpade jag. Inte med skolgången i sig, för jag har för det mesta lätt att lära, men med det finska språket. Detta andra inhemska som är så väldigt annorlunda än mitt modersmål. Jag vet inte om jag ska skylla mina problem på metoderna eller på lärarna, men jag minns min glädje över att få börja tredje klass och äntligen få börja lära mig finska. Det språk som fanns omkring mig, men som jag inte förstod. Jag ville förstå! Jag ville lära mig tala finska. Så entusiasmen var det nog inget fel på. Förutom att den tog slut innan första terminen var till ända.
Nu när jag skriver de här orden känner jag hur djupt tragiskt det här egentligen var. Ett barns lust att lära togs av daga på bara några månader, och den repade sig aldrig riktigt.
Djupt inom mig bor det här barnet fortfarande, för de senaste dagarna har jag burit på en odefinierbar olust. I morgon är det dags för högmässa men på finska. Jag ska skriva predikan, men på finska. Det är fortfarande något där som inte ger mig ro.
Jag har avlagt universitetets språkprov i finska och vitsordet var goda, i alla delar. Det var en revansch av stora mått, men ändå ger det mig olustkänslor att producera egen text på finska.
Nyckeln till att lära mig finska var kärleken. Jag träffade en man som pratade det där jobbiga språket och jag använde den usla finska jag hade kämpat mig till. Kärleken är störst av allt, när den till och med övervinner språken. Övning ger färdighet så idag läser och talar jag obehindrat finska, men inte felfritt. Och det kommer mest fram när jag ska skriva ner min predikan. Jag kan inte uttrycka mig så fritt som jag skulle önska och jag gör löjligt enkla fel när jag skriver. Det stör mig!
Jag borde läsa böcker på finska. Stora travar med böcker och jag borde skriva texter på finska varje vecka. Det är bara övning som ger färdighet.
Predikan är skriven och språket kontrollerat av min älskade man. Så kanske jag vågar läsa upp den i morgon i alla fall.