Klockan ringer. Jag vrider mig i sängen och ligger kvar en stund. Jag vill inte! Men vad jag inte vill vet jag inte riktigt. Jag känner mig tung i kroppen och sur i humöret. Det känns som om jag skulle ha stressat och jobbat hårt hela natten.
Väckarklockan avbröt mig mitt i någonting, men jag kan inte minnas vad det var. Det är bara kroppen som minns och den skvallrar om att det var otrevligt. Känslan är olustig.
Jag förundras över mitt dåliga humör för jag ser ju fram emot arbetsdagen. Jag ser fram emot en ostörd dag (hoppas jag) vid datorn och tidningsarbete. Så det är inte den kommande arbetsdagen som stressat mig, utan det är mitt undermedvetnas brottning med, för mitt medvetna jags, okända problem.
Jag stiger motvilligt upp och tar tag i mina morgonrutiner. Den olustiga känslan förföljer mig. Jag försöker skaka den av mig. På färjan till Houtskär står jag på däck och låter vinden svepa bort mina tankar. Men inte ens världens vackraste arbetsväg kan mota bort känslan i kroppen. Jag får bara hoppas att känslan ebbar ut.
