Här om dagen körde jag hem från stan och lite före färjan kom jag fast en lagom skruttig bil. På färjan så jag att chauffören var en ung kille och han hade åtminstone två kompisar med sig i bilen. Väglaget var allt annat än perfekt. Det var inte helt hopplöst, men tillräckligt för att jag inte ville köra om någon.
Efter färjan körde bilen framför mig mellan 50 och 60 km i timmen hela vägen. Två bilar bakom oss valde att köra om och jag suckade lite för mig själv över att hastigheten var så låg. Riktigt så illa var inte föret, ansåg jag. Eftersom jag ändå inte ville köra om hade jag tid att fundera över mina egna tankar och jag reviderade min åsikt.
Killen som körde hade troligtvis inte haft körkort ett helt år ännu och han hade sina vänner med sig i bilen. De litade på honom och han var medveten om att han hade deras hälsa och liv i sina händer. Alltså körde han i den hastighet där han kände att han klarade av att bemästra bilen i det isiga föret.
Jag lyfter på hatten för killen. Han hade kunnat vara kaxig och köra hårdare, eftersom det ju tydligen gick att köra hårdare med de omkörande bilarna som exempel. Han hade kunnat nonchalera sitt ansvar och sin okunskap. Han valde ändå att köra så säkert han kunde.
Jag lyfter på hatten för kompisarna som inte valde att utmana honom att köra hårdare. De hade kunnat gnälla över att han körde som en mommo men de ville komma hela fram. Det var chauffören som bestämde hastigheten och så ska det vara.
Tänk om vi alla skulle vara så kloka i trafiken? Att våga verka inom våra egna gränser utan att försöka göra något vi kanske inte behärskar.