Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket.
Riktigt så illa var det inte att jag slank ner i diket, men risken fanns nog där mest hela tiden. Jag talar om gårdagens utflykt till Houtskär. Alltså min resan till min arbetsplats. Det där som borde vara en helt vanlig företeelse.
Igår var vägarna plogade på förmiddagen medan det ännu var minusgrader. När jag åkte iväg vid tretiden hade det hunnit bli plusgrader och regn. Vilket gjorde att vägytorna var belagda med 5-10 cm slask. Vilket i sin tur gjorde att bilen slängde och krängde när jag körde. Det var verkligen olustigt att köra! Samtidigt som jag behövde köra långsamt och försiktigt behövde jag upprätthålla en någorlunda jämn marschfart för att inte fastna i snömodden.
Så när jag väl nådde fram till kyrkan i Houtskär ringde jag tre samtal. Två till mina arbetskamrater som skulle delta i gudstjänsten och ett till Vägtrafikantlinjen. Jag meddelade mina arbetskamrater att jag inte ville att de skulle ge sig ut i det dåliga föret och beordrade dem att stanna hemma. Det fick lov att räcka med att prästen och församlingsmästaren var på plats den här kvällsmässan. Till Vägtrafikantlinjen ringde jag för att skynda på en ny plogning av vägen så att den förhoppningsvis skulle vara plogad när jag skulle åka hem.
Församlingsmästaren var på plats vid kyrkan och han hade redan arbetat en god stund med att röja undan snön på och omkring kyrkogården. Det är inte allt för roligt att vara vaktmästare med de här snömängderna! Snöarbetet tar ju liksom aldrig slut.
Den här slaskiga, hala kvällen på Kyndelmässodagen firade några tappra församlingsbor kvällsmässa med sånger från Taizé tillsammans med mig och församlingsmästaren i kyrkan. Jag var ändå lite bekymrad för att leda sången ensam, eftersom jag är flunssig och hostig. Skulle rösten hålla hela vägen? Det får bära eller brista tänkte jag. Det är som det är och det kan vi inte något åt.
Rösten höll och det var en fin gemenskap. Vi sjöng, bad och delade bröd och vin. Tänk så fint det kan bli med enkla medel ändå.
När jag begav mig iväg hemåt var vägarna plogade och det gick bra att köra hem igen.
Nu inser jag att det ÄR ett litet äventyr att vara Skärgårdspastor! Tråkigt blir det i alla fall inte.