Jag är en hopplös sympatigråtare. Berättar du något som berör mig, rinner mina tårar över. Gråter du, så gråter jag. Upplever jag något vacker, gråter jag. Jag har med åren fått allt svårare att behärska mina tårar. Är jag trött är det stört omöjligt att stänga kranen.
När jag var på skribapraktik för snart två år sen grät jag flera gånger vid aftonandakterna. Jag var trött och berättelserna som berättades var så berörande. Jag minns att jag lät tårarna rinna fritt utan att försöka torka bort dem i smyg. Jag minns också att konfirmanderna tittade på mig med stora, förvånade ögon. Jag minns att ungdomsarbetsledaren tackade mig för att jag vågade visa mina tårar när jag beklagade mig över att inte kunna hindra dem från att rinna.
När jag pratade med en präst om att själv bli präst oroade jag mig mest för hur jag skulle kunna stöda andra i deras sorg, när jag inte kunde låta bli att gråta. Jag fick rådet att söka upp någon jag litar på att tala med, för att få gråta ut mina tårar i lugn och ro. För troligtvis är det så att jag bär på många ogråtna tårar, som måste få komma ut, men att de nog tar slut bara jag ger dem utrymme. Rådet var oerhört klokt, men ännu har jag inte kommit till bottnen på min tunna av tårar. Kanske finns det inget botten.
Så blev jag präst och jag gråter när jag talar med människor i sorg. Jag förklarar att jag är lättrörd och sympatigråter. Jag behöver inte tröstas, jag fäller bara lite tårar. Jag tror att det inte är så farligt med lite tårar. Ibland tror jag till och med att det kan vara terapeutiskt att se att jag gråter.
Nu har jag hittat ord för mina tårar.
Det var en slogan i församlingsvalet.
Det är Liisa Mendelins ord, om jag uppfattat det rätt.
För tänk om det verkligen är så att mina tårar hör till mina styrkor?
Fina Janette ! Du är så äkta ❤️
Tack snälla Ann-Marie för de orden! <3