Apokalyptisk, nej anafylaktisk chock!
Så kan det låta när det är första hjälpkurs med församlingens anställda.
Det är ett bra tag sen jag senast gått en kurs i första hjälp, men nu var det dags att uppdatera kunskaperna. Det här var nog den bästa kurs jag nånsin gått. Kursdragaren är en erfaren dragare med många egna exempel att berätta och gänget är ett humoristiskt, halvgalet gäng där alla vågade dela erfarenheter och ställa frågor.
Vi fick fräscha upp minnet med både teoretisk och praktisk kunskap. Med jämna mellanrum hände det ”olyckor” som vi måste reagera på. Plötsligt hade vår kursdragare brutit handen, eller druckit alkohol och tagit piller, eller skjutit sig i benet, eller blivit medvetslös. Eller så var det nån av deltagarna som ”råkat illa ut” på nåt sätt. Fast Anne fick ingen av oss liv i, på den här kursen heller…
Det blev många övningar och många skratt. Visst var det allvarliga situationer som vi talade om, men jag tror starkt på att skratt får oss att minnas, om inte bättre så åtminstone hellre.
Den här gången fick jag lära mig varför det är så viktigt att göra hjärt-lung-räddning även om man har tillgång till en defibrillator. Jag kan inte minnas att jag fått det lika tydligt förklarat för mig förr.
Framför allt känner jag mig åter en gång en aning säkrare att våga ingripa om olyckan skulle vara framme – oberoende av om nån vrickat foten eller om nån skulle behöver återupplivas.
Tack till arbetsgivaren som ordnade kursen och ett stort tack till kursdragaren för en riktigt bra kurs!