När jag ser tillbaka på min arbetsvecka är det en arbetsuppgift som står ut bland andra. Den här veckan har jag haft flera stycken och de har varit mycket varierande, men alla lika viktiga. Ibland har vi varit flera stycken, ibland har det skett på tumanhand.
Jag har samtalat med människor.
Samtalat om väder och vind, sorg och sjukdom, om framtidsplaner och samhällets funktioner, om gudstjänsten och liturgi, om under och Bibelns märkliga texter, om hopp.
Det har varit samtal i hem, på institution, på lunchrestaurangen, på kyrkkaffet, i Prästgården och i telefon.
I stunden kan det kännas som att det inte är så märkvärdigt, och det är det ju inte heller, men samtidigt ser, hör och känner jag hur otroligt viktiga de här samtalen kan vara. Ibland är det rent av märkligt hur tidpunkten för ett slumpartat samtal kan visa sig vara så exakt rätt. Eller ja, inte är det ju märkligt, jag bara glömmer att jag inte är ensam i min arbetsplanering. Det finns ju nån som vet vad som behövs och när.
Tänk att jag får vara med i människors liv i sorg och i glädje och dela en helig stund med dem. Ett samtal kan vara en helig stund, även om den ser väldigt vanlig ut. För mig kanske samtalet är en arbetsuppgift bland andra, men för min samtalspartner kan det handla om något livsavgörande.
Den tanken fick mig att stanna upp en stund idag och sätta de här orden på pränt. Jag behöver påminna mig själv ibland om att det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.