Vilken lyx att få inbjudan att predika i Åbo domkyrka. Visst våndades jag med min predikan innan den var klar, men det var helt klart värt det!
Det kändes lite underligt att vara i den stora katedralen utan församlingsbor i bänkarna, men samtidigt kändes det väldigt fint. Att åter få fira gudstjänst i en kyrka. Att få sjunga med i psalmerna och få iaktta organisten under musikstyckena. Att få lyssna till de andra i gudstjänsten. Att få vara på plats. Det önskar jag att vi alla ska få göra snart igen.
Visst är det fint att vi med dagens digitala verktyg kan sända ut gudstjänsten till alla deras hem, men gemenskapen, samhörigheten, deltagandet blir inte alls det samma.
Jag förberedde mig på att jag skulle känna nervositet. Jag tog med mig ett glad vatten till talarstolen för att vara säker på att inte bli torr i munnen. När jag väl stod där kändes det hemtamt och självklart. Så konstigt, för det är bara andra gången jag predikar i domkyrkan och det är fyra månader sedan jag senast predikade. Eller så är det inte konstigt alls. Jag är kallad till Guds arbete och då är jag hemma när jag predikar i katedralen. Precis som vi alla är kallade och har vår egen plats i kyrkor och katedraler. Tänk om vi alltid skulle kunna minnas det. Vi är alla kallade.
Om du inte vill lyssna till min predikan som finns ännu några dagar på Virtualkyrkans sida så kan du som vanligt läsa predikan på sidan Ordet är mitt.