Kyrkoåret går mot sitt slut. Inkommande söndag heter domsöndagen och det är en allvarstyngd söndag. De senaste veckorna har varit en förberedelsetid och påminnelse om att en dag ska hela världen stanna upp. För ett par veckor sen var temat Förlåt varandra och ända sen dess har jag gått och tuggat på en tanke.
Det är inte alls alltid lätt att förlåta någon. Ibland har man blivit så in i hjärteroten sårad att man har svårt att släppa det som hänt. Det sägs att ändå tills man kan förlåta den andra och lämna det skedda bakom sig, så äter det hända av ens energi. Helt självklart eller hur? Men ändå kan det kännas omöjligt att förlåta.
För snart tjugo år sedan hände en sak som sårade mig djupt. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare, hur jag skulle kunna förlåta. Så jag började behandla saken i mina böner. Jag talade med Gud om hur illa det kändes och jag bad honom förlåta i mitt ställe, för det visste jag ju att han kan. Med tiden fick jag lite perspektiv och genom bönerna öppnades mitt sinne så att jag till slut kunde förlåta och gå vidare.
Det här var en lärdom jag bär med mig. Idag vet jag hur jag kan göra om jag råkar ut för någon händelse där jag har svårt att förlåta. Jag behöver inte kapsla in min förtret eller söka hämnd. Jag kan överlåta mitt problem åt Gud och be om förlåtelsens gåva åt både den som sårat mig och mig själv. På samma sätt kan jag också be om mod och kraft att be någon jag sårat om förlåtelse. För det är inte heller alla gånger så lätt att göra, fast vi vet att det behövs för att vi ska kunna befria oss från det som gick fel. Genom förlåtelsen får vi friheten att leva ett bättre liv.