Idag har vi haft den första träffen för höstterminen med gruppen Pappilan Porinat. Och oj, så det porlade! Diskussionsämnena avlöste varandra och glädjen över att få träffas lyste ur allas ansikten. Lite ovant var det förstås att hålla lite mera avstånd än förr, men avståndet var bara fysiskt. I själ och hjärta var vi nära varandra ändå.
Församlingen är nog som bäst när vi är tillsammans. En församling utan gemenskap är nog inte en församling. Det är i gemenskapen vi blir en levande kyrka!
Veckans tema tacksamhet var som hittat. Vi var tacksamma för att ha varandra och för att få träffas igen. Och vi diskuterade att det är genom svårigheter som vi lär oss att uppskatta det lilla. Kanske det finns en välsignelse gömd i motgången?