När man åker iväg på kurs så är det alltid med vissa förväntningar. Ibland blir de infriade; ibland blir man besviken och ibland överträffas förväntningarna. Den är gången var mina förväntningar störst på samvaron utanför föreläsningarna. Och bra så, för föreläsningarna gav inte så värst mycket – tyvärr.
Men samvaron med mina kurskamrater – den är faktiskt oersättlig! Jag gick på en kort promenad med en och vilken diskussion vi hade! Åh, jag känner mig fortfarande lätt om hjärtat när jag tänker på den. För att inte tala om att jag känner mig stärkt. Ljuvligt!
Och på kvällen när vi satt ungefär halva gänget och filosoferade kring söndagens texter. Att få fundera tillsammans är en fantastisk predikoverkstad – men det händer allt för sällan! Så självklart var det ett gyllene tillfälle att få tala om texterna och om temat tacksamhet. Vi kommer från så olika bakgrunder och miljöer att det är otroligt berikande att få vända och vrida på texten tillsammans.
Som grädde på moset hade jag sen en ledig helg efter kursdagarna. Och här sitter jag nu sent på söndag kväll och skriver, samtidigt som jag ser på klockan att jag borde legat i sängen redan en god stund. I morgon är det måndag och en ny vecka med en fullbokad kalender. Det ser jag fram emot! Go’natt!