Påskhelgen kom och gick. Förhållandevis obemärkt smög den förbi mig. Jag har aldrig varit någon stor påskpyntare, eller påskfirare. Påsktidens gudstjänster ger min påsk stadga. Memma och pascha vill jag äta till påsk och något påskägg slinker ner i förbifarten men det mesta andra är sådant som jag klarar mig utan.
Så den här påsken, bortsett från att gudstjänsterna inte kunde firas som vanligt, har passat mig mycket bra. Jag börjar inse att min introverta sida kanske är större än jag trott. Jag brukar kalla mig för social ensamvarg, för jag behöver både sociala kontakter och ensamhet, men just nu verkar ensamvargen ta större utrymme. Kanske är det för att det finns så mycket att tänka på just nu? Eller är det kanske för att situationen tillåter ensamvargen mera utrymme?
Hur som helst så har jag varken djupa visdomar eller många upplevelser att bjuda på just nu. Det mesta snurrar på i sin egen takt i ovissheten om framtiden. I psalmboken finns i alla fall ord för alla tillfällen. Den här passar väldigt bra just idag.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder
– vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer:
skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Lina Sandell, Psalmboken nr 391