I förra inlägget skrev jag om kolumnen Vem är rädd för prästen? som Nina Österholm skrivit. I den texten skrev hon så här:
Det häftiga med präster är ju deras jobb, eller hur de valt det. Eller att de egentligen inte valt utan att man talar om ett ”kall”. På något sätt har de här människorna sett eller hört sig kallade av Gud att tjäna kyrkan och jobba (oftast mer än) heltid för att vi andra ska få höra evangeliet, det vill säga det goda budskapet.
Den här lilla textstumpen får mig att tänka på nåt jag tänkt skriva om länge.
Jag känner mig kallad till ämbetet, till arbetet som präst, annars skulle jag knappast vara präst idag. Det kallet kom i vuxen ålder. För omkring 10 år sedan började en liten, liten tanke gro i mig och det ledde till att jag sedermera blev präst.
Men egentligen ska jag inte skriva om mig, utan om min man och mitt jobb. För det händer sig ibland på kyrkkaffen, utfärder eller andra tillfällen att jag får frågan var min man är. Varför är inte han med?
Prästyrket har en historia av att vara männens arbete, som ändå involverade hela familjen, eller åtminstone prästfrun. Det var hon som till stor del såg till att arbetet på Prästgården förlöpte som det skulle och det var hon som tog hand om gäster och besökare och församlingsbor. Prästyrket var ett jobb för båda. Hon var ofta en oavlönad församlingsarbetare som hade en livsviktig stödfunktion för både sin man och för församlingen.
Idag är situationen en annan. Det finns både kvinnor och män som är präster, vilket leder till att det finns både kvinnor och män som är prästgemåler. Gemålen har för det mesta ett eget arbete att gå till och är mycket sällan en oavlönad församlingsarbetare idag. Ändå är det många gemåler som är aktiva församlingsmedlemmar och som stöder sin gemål i arbetet genom att också själv delta i församlingens verksamhet. Vilket naturligtvis inte är något illa, tvärtom.
När jag och min man träffades för över 20 år sedan, arbetade vi på samma fabrik. Ingendera av oss var församlingsaktiv och prästyrket fanns inte ens på kartan för vår framtid. Senare blev jag arbetslös och fick ett nytt arbete som församlingsmästare i vår hemförsamling. Ännu mera senare kom jag att hitta min väg till att bli präst. Min man har stöttat mig, men han har aldrig själv valt att bli prästgemål.
Bilden är tagen vid prästvigningen i Borgå 27.5.2018 av Laura Johansson
Så ibland finns det en liten förväntan på att min man ska delta i mitt arbete. Det som jag då ibland tänker, när folk frågar var min man är i församlingsverksamheten, är att det aldrig skulle falla någon in att fråga min man var hans fru är, när han är på jobbet.
För även om det är ett kall att vara präst, så är det ändå ett arbete. Ett arbete som inte förutsätter att prästen har en gemål vid sin sida i arbetsuppgifterna. Tvärtom, tänker jag, att min man offrar alldeles tillräckligt ändå. Han accepterar att jag för det mesta arbetar när han är ledig. Han accepterar att vi inte alltid kan fira högtider på rätt dag eller resa bort på veckoslut mer än i undantagsfall efter noggrann planering. Han är mitt stöd, även om han inte är med mig på jobbet.