På minnesdagens för förintelsen tyckte någon att det var en bra idé att kasta röd målfärg på synagogan i Åbo. ÅU rapporterade om vandalismen liksom många andra media. Snabbt utlystes en manifestation för att visa solidaritet med blommor till torsdagskvällen. Många deltog och media rapporterade. Det här är en mycket kort sammanfattning av vad som hänt.
Den här händelsen fick mig att börja fundera. Är det tillräckligt att komma med blommor efter en attack av vandalisering? Hjälper det alls att sluta upp efteråt, säga “nej fy, så här får man inte göra” och fästa blommor och kort på staketet kring synagogan?
Jag tror inte att det berör vandalerna så mycket faktiskt. De är mera ute efter att få synlighet för sin attack. Men jag tror att solidaritetsyttringen har stor betydelse för judarna som fått sin synagoga nedklottrad. Att få se att andra samfund och vanliga människor kommer med sina blommor och handgripligen visar att vi inte tycker att det här är okej, tror jag har en stor inverkan på samhället.
Det som jag ändå funderar på är om det här är tillräckligt? För om vårt samhälle skulle gå mot ett ännu kallare klimat med mera organiserad rasism och attackerna mot en folkgrupp plötsligt skulle komma från organisations- och myndighetshåll, skulle vi vanliga människor då också ställa oss upp och säga till att det här inte är okej? Eller skulle den stora massan fungera på liknande sätt som den stora massan gjorde på 1930-talet?
Det är svåra frågor och det är nog ingen som kan ge några klara svar på hur det skulle gå i så fall. Men jag är rätt övertygad om att dessa blomstermanifestationer fungerar som brandövningar. När vi tränar på att stå enade och säga att rasism och vandalism inte är okej, så övar vi upp förmågan att agera om hotet blir ännu större. Skulle vi nu rycka på axlarna och säga att “det var ju bara lite målfärg” skulle vi tillåta gränsen för vad som är okej flyttas framåt lite grann. Så om vi inte står upp nu, när ska vi göra det?