Just nu lyfts dopet upp på olika håll. Dels satsar kyrkan på att föra fram dopet med en ny nätsida, men YLE har också nappat på. Själv blev jag intervjuad för radion och det lär ha gått ut i etern på trettondagen. Kvar på nätet ligger en artikel som fått igång en hel del diskussion (hela 51 kommentarer per 9.1.2020).
Det är bra att dopet diskuteras. För det är en av grundpelarna i kyrkan. Genom dopet blir man medlem i församlingen och den världsvida kristna kyrkan. Det är också fint att få läsa berättelser om människors upplevelser av dop. Till exempel har Anna Bertills och Karin Erlandsson skrivit om sina tankar och erfarenheter av dopet. Simon Lampenius skriver också ett bra blogginlägg om argumentet “det hör till”.
I helgen döpte jag själv ett barn. Det var en fin stund och jag är varje gång lika glad över att människor vill bära fram sitt barn till Gud. Det finns en tacksamhet som väller över och som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Att visa Gud sin tacksamhet känns som det enda rätta. Samtidigt finns det en avgrundsdjup oro för vad allt barnet kommer att möta under sitt liv. En oro som man behöver få hjälp med av den enda som verkligen råder över liv och död. I dopet binds alla översvallande känslor samman och vi får höra löftet “Jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Att få vara med när familj, släkt och vänner samlas och känna deras uppriktiga glädje över den här nya medlemmen i familjen är en gåva jag får ta del av vid dop. Tänk, vilken förmån!
Angående rubrikvalet — Döpt eller dopad? Ja, dopad är ett ord som har en negativ klang, men att få tillhöra Gud är ju nästan som att vara dopad. Man har en fördel framom alla dem som inte blivit döpta!