I går kväll sjöngs de vackraste julsångerna i Nagu kyrka. Jag hade en ledig dag så jag gjorde som så många andra och sökte mig dit för att försöka tanka julstämning.
När jag kom slank jag in och satte mig lite i skymundan. Jag kände att jag inte orkade vara social och prata med någon. Jag behövde en paus att få bara vara där i kyrkbänken. Jag insåg samtidigt att det här var en nyttig erfarenhet. Alla som kommer till kyrkan vill inte nödvändigtvis prata med någon och det är helt okej. Om vi i kyrkan säger att alla är välkomna sådana som de är, så måste de faktiskt få komma på sina egna villkor. Det ska jag komma ihåg i framtiden.
Förutom allsångerna sjöng den nya Nagu Sångkören två sånger och Blåslaget från Åbo spelade två låtar. Koppången och Jul, jul, strålande jul – båda lika fina. Fast Koppången passade nog mitt sinnelag bäst igår. Blåslaget ackompanjerade några sånger och resten skötte tf. kantor Robert på flygeln. Lite saknade jag orgelbruset, men man kan ju inte få allt.
Sen när den sista sången klingat ut slank jag snabbt ut ur kyrkan. Visst hade jag många vänner i kyrkan som jag vanligtvis gärna bytt några ord med, men nu kändes det bäst att bara få slinka iväg.
Julstämningen då, hittade jag den? Kanske en liten gnutta, men den är svår att hålla kvar. Kanske den får nytt liv under den här dagen då vi i Houtskär sjunger de vackraste julsångerna på Fridhem och senare på dagen på finska i Prästgården?