Som präst får man gå på hembesök. Ibland är anledningen en födelsedagsuppvaktning, ibland är det ett besök hos någon som är ensam. Ibland handlar det om någon förestående förrättning, alltså dop, vigsel eller jordfästning. För det mesta blir det ett själavårdande samtal.
Det är ett privilegium att få gå hem till människor. De öppnar sin dörr för en ibland okänd människa. Det är, när man tänker efter, ett stort förtroende som visas mig. De litar på mig för att jag är klädd i prästskjorta. Och för mig är det viktigt att vara klädd i prästskjortan. Du ser citatet ur boken Stengrunden i balken till höger här på bloggen. Det citatet är så starkt och det sammanfattar exakt hur jag känner det. Jag är utvald att gå i Guds ärenden, men i mig själv är jag ingenting märkvärdigt.
Det är inte så många yrkesgrupper som gör hembesök. En vanlig människa besöker sina vänners och släktingars hem och det antar jag att är en relativt liten mängd hem. Ofta, tänker jag, är de hemmen dessutom förhållandevis lika ens eget hem. Så att få gå hem till människor man inte känner vidgar vyerna. Jag lär mig någonting varje gång!
Jag har besökt hem som är förhållandevis lika mitt eget hem, men jag har också fått besöka hem som chockerat mig en aning. Jag har fått se att alla inte har det så bra. Jag har fått revidera min syn på samhället och omvärlden och det är mycket hälsosamt för min egen del.
Oberoende av hur hemmet ser ut, är de bostäderna hem för personerna som bor där. Det är deras trygga vrå i världen. Och i de hemmen får jag komma in, när jag går i Guds ärenden.