Ibland talas det om duktig-flicka-syndromet. Det som gör att kvinnor bränner ut sig, för att de in i det sista försöker klara av mycket mera än de rimligtvis klarar av. Jag kan gott erkänna att jag har en släng av syndromet, men nu tänkte jag skriva om en detalj som kanske hänger ihop med duktig-flicka-syndromet.
Att alltid svara öppet och ärligt på frågor.
Det hände mig idag igen. En person kastade en blick i min kalender och såg att jag markerat vissa dagar med två bokstäver i versaler med röd penna. Tydligen väckte det personens nyfikenhet och jag fick frågan vad det betyder.
Betydelsen är inte särskilt hemlig, den markerar mina ”dejour”-dagar för ett uppdrag och jag svarade ärligt och berättade det. MEN, personen och jag känner knappt varandra och nu efteråt ger det hela mig en aningen besk smak i munnen.
Varför svarade jag så öppet? Personen behövde faktiskt inte få veta varför jag markerat vissa dagar med versaler. Har jag inte lärt mig att man faktiskt inte måste berätta allt för alla? Jag hade vänligt, men bestämt, kunnat säga att det är privat. Eller att det behöver personen inte veta. Eller att det faller under tystnadsplikten. Fast det sista känns som ett sätt att göra sig märkvärdig på.
Samtidigt anser jag att även om man får kasta en blick i någon annans kalender ger det inte en rätten att förhöra sig om varför det står som det står i den. Det har man inte att göra med, hur mycket man än är nyfiken och undrar.
Det här är bara ett exempel på de gånger då jag efteråt blivit att fundera över varför jag alls svarat och förklarat så öppet. Är det för att jag är uppfostrad till att om någon frågar så svara man?
Har du liknande erfarenheter eller tankar kring det här? Kommentera gärna!
I ett arbete, liksom mitt eller ditt, kan gränsdragning vara svår. Endel är positivt nyfikna men även många som bara ”ville veta”, ifall hen fiskar fram ett skvallerämne. Hujäda mej vad tystnadsplikten kan vara svår. Vi alla som arbetar mer eller mindre ensamma kan ibland känna att man engagerar sig lite för mycket i saker som borde lämnas på arbetsplatsens skrivbord. Men om man med sin yrkesskicklighet förstår att en viss kund behöver lite mera kunskap och/eller tröst så är jag åtminstone färdig att läsa på lite extra så att kunden säkert har förstått. Och lugnar ner sig när hen får en tydlig förklarinag. Bra ämne Janett
Jag tycker mycket illa om tystnadens kultur, som finns överallt, så jag föredrar öppenhet även om den kan bli ”för mycket”. Men hellre det än ”för litet”. Vad har jag att förlora med att vara öppen, om jag inte skadar andra, i detta annars så tigande samhälle och tysta folk?
Det är nog bra med öppenhet för det mesta. Det jag är ute efter att beskriva är min egen gränslöshet och brist på integritet när ryggmärgsreaktionen är att alltid ställa upp och svara, trots att jag vid närmare eftertanke inte vill dela med mig.
Jag har samma syndrom. Är väldigt ärlig och öppen i alla möjliga och omöjliga situationer. Har tänkt att det är lite människans natur. Men inte allas det har jag ju lärt mej så småningom här i livet. Har ofta fått och får repliker som : du är så ärlig och öppen ( va är jag , ja kanske ) Men sedan kan jag ju märka att inbundna människor inte är i min smak , faktiskt. Gillar att umgås med öppna människor som bjuder på sej själva
Ja det är väl så att ”maka söker kaka” och visst är det trevligt när man kan vara öppen.
Jag har motsvarande erfarenhet. Jag uppskattar öppenhet och ärlighet och tycker fortfarande att de är ledord i mitt liv. Att vi delar med av oss själva kan vara avgörande för någon annan. Det jag har blivit mycket noggrannare med är att svara: Det passar tyvärr inte, istället för att förklara varför det inte passar. Det svaret ger jag arbetskamrater och församlingsbor och vänner. Jag behöver inte förklara för någon (eventuellt i undantagsfall min chef) vad jag använder min tid till. I ett yrke där vi använder oss själva som arbetsvertyg behöver vi ställtid och ta hand om oss själva, göra sånt som känns viktigt. Det kan vara veckans vattengymnastik eller ett själavårdande samtal i kalendern men så länge vi inte är arbetsskygga får vi säga: Då passar det inte.
Det där har jag också lärt mig. Jag behöver inte längre motivera mina val för andra och det är befriande, men varför känner jag ännu att jag måste besvara direkta frågor? Det känns konstigt.
Kanske jag bara inte kommit så långt ännu på min livsväg.