Så det kan råka sig.
För en dryg månad sedan fick jag, helt ex tempore, besöka en gammal dam i stället för en kollega. Damen var en gammal bekant som jag inte sett på evigheter och jag gladde mig storligen över att få besöka henne. Nu var hon gammal, skröplig och trött där hon låg i sin säng på ett seniorboende. Men skrattet fanns kvar, de pigga ögonen med glimten i fanns kvar, glädjen över att få ses fanns där och tacksamheten över att få besök var stor. Jag fick berätta för henne om hur hon lärt mig att baksidan ska vara lika fin som framsidan på ett handarbete. Och vi skrattade tillsammans åt minnet. Tänk att jag fick berätta det för henne ännu!
Så det kan råka sig.
Idag har jag stått vid hennes kista i hemkyrkan och jordfäst henne. Hela hennes stora tjocka släkt var där och vänner och bekanta därtill. Det var så oändligt vackert att få tacka för ett långt liv och välsigna henne till den sista vilan. Jag fick höra hur min barndoms kantor spelade det vackraste hon kunde och det kändes så rätt. Tänk att jag fick vara där!
Så det kan råka sig?
Jag tror inte alls att det “råkade sig”. Det finns nån som planerat allt.
Idag fanns det så mycket som påminde om vad som varit, att jag inte klarade av att hålla tårarna tillbaka. Rösten sviktade, men med en paus här och där så kom jag till slut på mitt tal.
Någon gång har frågan, om det skulle vara tungt att jobba i sin hemförsamling, dykt upp. Då har det just handlat om tanken på att jordfästa människor jag känner. Mina vänners mor- och farföräldrar, mina vänners föräldrar, släktingar, grannar, vänner och bekanta. För det skulle ju bli så när man är präst där man är född och uppvuxen. Man känner obönhörligen många i församlingen.
Det är mycket tyngre att jordfästa när man på något sätt berörs av sorgen själv. Eller som i mitt fall, att jag inte klarar av att distansera mig från mina vänners och bekantas sorg, fast sorgen inte egentligen är min egen. Att kämpa för att behärska sig och hålla gråten tillbaka tar på krafterna. Och är jag trött är det så gott som omöjligt.
Jag är så arg på mig själv för att jag blir så berörd. Allt för ofta rinner tårarna på mig under jordfästningen – fast jag inombords väser “Skärpning människa!” åt mig själv. Jag har nästan resignerat, jag är som jag är och det får vi alla leva med. Det hjälps inte.
Trots allt, är jag så tacksam för att jag idag fick dela stunden med de anhöriga, släkten och vännerna. Den här damen har satt ett stort avtryck hos många och hon var en länk till mycket som inte längre finns och många som redan gått ur tiden.
Tacksamheten är så oändligt vacker.