Idag fick jag fira mässa i Pargas medeltida stenkyrka. Jag har firat mässa många gånger där, dels som församlingsmästare, dels som gudstjänst deltagare och dels som förrättande präst. Jag är ganska säker på att det är minst antal gånger jag varit förrättande präst.
Att förrätta en gudstjänst eller högmässa är i princip samma sak oberoende av omgivning, men bara i princip. Det är STOR skillnad på kyrkorummen och det påverkar förstås hur man gör när man talar och rör sig i högmässan. Det finns mängder små detaljer som man inte ens tänker på innan man står där i en annan miljö än den man är van med.
Det märkliga var att tre minuter innan högmässan skulle börja blev jag nervös. På en sekund reagerade min kropp! Och helt utan orsak, tycker jag, men, man kan inte alltid rå på sin knasiga kropp och knopp, det är bara leva med vad den hittar på.
Mässan gick ändå bra. Förutom att jag glömt be om ett glas vatten till altaret innan vi började, så det fick jag be församlingsmästaren fixa under en psalm. För om jag blir nervös tar det på rösten, och har jag ett glas vatten i beredskap, kanske jag inte ens behöver det.
I bänkarna satt många kära bekanta. Det var roligt att se dem där och några hann jag också prata med efteråt. Oj så roligt det var!
Att få hoppa in och förrätta gudstjänster och förrättningar i olika kyrkor i församlingen tycker jag om. Dels är det ju bra att vi kan hjälpas åt när det behövs. Dels är det otroligt bra för en själv att utmanas av att saker och ting är lite annorlunda än vad man är van med när man för det mesta är stationerad i en kyrka. När det är lite annorlunda måste man vara alert på ett annat sätt än när allt är som det brukar vara, och det gör gott!
Som vanligt kan du ta del av mitt predikomanuskript under Ordet är mitt.