Åter en gång får vi höra att det skett en skolskjutning i USA. I något radioinslag hörde jag att president Joe Biden vill arbeta för att minska antalet skjutvapen, för att på så sätt minska på risken för skolskjutningar. Gott så, men det väckte genast en tanke hos mig om att det egentligen är fullständigt egalt hur många skjutvapen det finns. Det man borde arbeta med och för är de ungas välmående.
Friska, psykiskt välmående ungdomar som känner att de hör till och är viktiga har inget större behov av att skaffa sig ett vapen och skjuta vilt omkring sig. Men om ungdomar mår illa och far illa och känner sig illa behandlade, utan ett socialt sammanhang där de är trygga och älskade för de ungdomar de är, så ökar genast frustrationen, desperationen och behovet av att skada andra.
Vi kommer knappast någonsin att helt komma ifrån att det finns personer som av någon outgrundlig anledning får ett behov av att skada andra, men de kommer att hitta ett sätt att göra det oavsett antalet vapen i världen. Till och med en bordskniv kan vara ett vapen om det så krävs.
I en tidningsartikel läste jag om den tilltagande polariseringen i världen. Om du inte är för, så är du emot – så gott som oberoende vad saken handlar om. Det finns inte längre något mellanrum där man kan tvivla, vara både för och emot, eller helt neural. Utrymmet att diskutera och problematisera krymper med sådan fart att den som säger ”vänta lite, kan vi diskutera det här” blir nedtystad som en motståndare eller underlig typ. Tempot i samhället har blivit så snabbt att det inte finns tid för diskussion och analys. Beslut ska fattas tvärt och då blir de ofta fattade i affekt, på basen av vad vi känner, inte vad vi vet.
Det känns som att hela världen är i sken. En språngmarsch där man inte längre hinner göra något annat än rusa med, för att inte bli nedtrampad av andra som springer.
Tänk om alla skulle kunna ta en paus.
Gå ut i naturen.
Påta lite i jorden.
Sitta på en strand och njuta av vågskvalpet.
Ta ett snack med Gud.
Andas.
Bara andas en stund!
Amen to that!