Jag vaknade utan att vara utvilad. Trött körde jag till Karis och tänkte att det här blir till ingenting. Jag kom fram, checkade in på mitt rum och gick till lunchen. Satte mig i ett bord med tre vänner och kursdeltagare. Svarade finländskt uppriktigt på deras fråga hur läget var och fick deras sympatier.
Efter lunchen kändes allt redan mycket bättre. För att få dela sina erfarenheter med andra och prata om sådant som intresserar alla kring bordet är bästa medicinen för en trött pastor. En natt gods sömn är inte heller att förakta.
Föreläsningarna på den här kursen handlade om ledarskap. Vi fick höra vad man ska tänka på när man som chef anställer folk och vad som är bra att veta om man ska säga upp nån. Vi prövade på strategiskt tänkande. Vi frågade och diskuterade. Vi vände och vred på det mesta. Mellan varven pratade vi strunt, drog mer eller mindre sofistikerade skämt och skrattade. Oj, så vi skrattade och trivdes tillsammans!
Den absoluta höjdpunkten på kursen var ändå psalmsången som avslutade morgonandakten. Största delen om inte alla kursdeltagarna är goda sångare och flera sjunger spontant i stämmor. Idag sjöng vi Härlig är jorden – en psalm som alla pastorer och kantorer kan och det var så mäktigt! Jag blev så rörd av styrkan i vår sång att tårarna svämmade över. Det var en stund att bära med sig länge!
Så att åka iväg på kurs och känna sig ”blä” kan vara okej när man kommer hem och känner sig upplyft och fylld av sång. Tack till alla som ledde, deltog och bidrog!
Jag kan känna att det borde finnas obligatorisk sång på schemat för våra världsledare. Jag är säker på att mycket skulle te sig annorlunda då!
Det har du alldeles rätt i!
Och maten på Lärkkulla gör ju en lycklig bara det!
Amen!