En lykta på din stig

Ibland finns det perioder i livet då allt känns mörkt, tungt och tröstlöst. En del funderar om Gud har glömt bort dem, andra blir övertygade om att Gud inte finns. Några få fortsätter enträget att be och ropa eller sucka till Gud.

Just nu är vi inne i fastans senare del och lidandet lyfts fram i texter och teman. Det här året känns det som att texterna kommer närmare genom kriget i Ukraina. Det har alltid funnits krig och oroshärdar i vår värld, men om de är belägna längre bort från oss är de lättare att skuffa undan ur medvetandet. Nu när vår östra granne bankar på hos sin södra granne väcks många känslor och frågor också hos oss. Plötsligt kom allting så nära. Vi är kanske inte rädda, men nog vaksamma och alerta.

När vi följer med rapporteringen från de krigsdrabbade områdena känns det verkligen som att ondskan går bärsärk i världen. Var är Gud och varför gör han ingenting? är det helt säkert många som frågar och svaren känns otillräckliga och oförståeliga. Finns det ens några svar?

Det här funderade jag kring i predikan i kväll när vi firade kvällsgudstjänst med sånger från Taizé-traditionen i Houtskärs kyrka. Min slutsats blev att vi behöver hålla fast vid ljuset och hjälpa ljuset att sprida sig fast världen ter sig väldigt väldigt mörk just nu.

Jag vill vara en lykta på din stig.