Igår var det tre små gummor som tog tåget till storstan. (Hoppas de andra två inte tar allt för illa upp över att bli kallade gummor!) Stackars de andra i kupén när vi hade så mycket att prata om hela vägen. Jag tror vi förbättrade ungefär halva världen på den resan.
Orsaken till utfärden till storstan var att vi alla tre jobbat eller jobbar men ska sluta på Kyrkans Central för det Svenska Arbetet och nu skulle vi bli avtackade. Vi samlades med våra kollegor i ett stort konferensrum så att vi kunde hålla lagom avstånd. Det var kära återseenden och verkligt trevligt att se de allra flesta igen en gång. Det har varit ganska tunnsått med sådana tillfällen det här året. Det bjöds på fina tal, blommor överräcktes och så kaffe och tårta förstås. Och inte att förglömma många goda hjärtliga skratt!
Min förman talade så vackert och vänligt till mig att jag hade svårt att låta bli att fälla en (massa) tår(ar). Han nämnde att han nästan kände att de utnyttjat mig när de erbjöd mig en kort anställning medan det klarnade hur vissa anställningar skulle falla ut. Den anställningen blev till slut 11 månader och den passade mig som hand i handske. Nästan så att jag känner att jag utnyttjat dem, i väntan på att min framtid skulle klarna. Så antagligen kan vi summera det hela som ett win-win arrangemang då båda parter verkar känna att de gått som vinnare ur det hela.
Efter den mera officiella delen kunde de som ville ägna sig åt after-work. Det vill säga en trevlig stund på en trevlig restaurang med något gott att dricka. Här fortsatte de trevliga samtalen och de många hjärtliga skratten.
Så kom stunden när det bokade tåget skulle avgå och de tre små gummorna satte sig för att åka hemåt och förbättra den andra halvan av världen som de inte hunnit med tidigare. Fast om världen verkligen blev så mycket bättre vet vi inte, men knappast blev den sämre heller.
Det är verkligen ett härligt gäng som jobbar på Kyrkostyrelsens svenska avdelning! Tack för att ni ville ha mig med i gänget – om så bara för en tid. Och tack för de fina blommorna med ett stänk av havet i!
Mitt jobb tar inte slut riktigt ännu, anställningen är till årets slut, men det här råkade vara en dag som passade de flesta så därför avtackades vi nu. Och med de restriktioner som kommit lär vi knappast ses så mycket mera på kontoret det här året ändå.
Skönt att kunna träffas fysiskt och inte bara via en skärm. Ser ut som om man får ha tålamod med coronan ett bra tag ännu. Hoppas folk orkar fortsätta undvika folksamlingar och använda munskydd. Gäller nog nu att bokstavligen ta en dag i taget. Ingen vet ändå vad som händer i framtiden.
Ja det var verkligen en guldkant i sig att få träffas ”på riktigt”!
Jag är innerligt trött på coronan, men det hjälper inte. Bara att ta det försiktigt och följa rekommendationerna.