Ibland slår tanken mig. Varför bloggar jag egentligen? Bloggarna är ett utdöende släkte påstås det och ingen orkar ju läsa dem… Förutom de 50-200 typerna som läser min blogg då kanske?
Någon kanske tycker att det är äcklig självgodhet att hålla på och skriva om sig själv hela tiden. ”Tänk att den människan orkar lyfta fram sig själv i tid och otid” Tack och lov har jag inte fått sådana brev, men nån kanske tänker det ändå. Skulle jag råka ut för en sådan diskussion skulle jag antagligen fråga – men varför fortsätter du läsa då? Du måste ju inte!
För faktum är, att den här bloggen är min högst privata. Det är till och med så att jag betalar ett webbhotell för att få ha den på deras server och med min egen adress. På så sätt hålls den också fri från reklam som varken jag eller nån annan orkar se.
Idag satt jag och såg på de här kommentarerna som mitt förra blogginlägg fick på min facebook-sida. Och jag måste erkänna att det värmer i hjärtat att läsa dem.
Kan det alltså vara så att jag bloggar för att fylla på mitt behov av bekräftelse? Det kan jag inte förneka att är en del av sanningen. Vem av oss är funtad så att den tackar nej till positiv respons? Alla behöver vi bli sedda och bekräftade, i olika stor grad, men alla behöver det, annars dör vi.
Men det är inte den enda orsaken. Jag börjar inse att jag har en mer eller mindre konstant skrivklåda. Jag har bloggat regelbundet sedan våren 2014! Jag behöver få skriva och sätta ord på allt möjligt för att kunna reflektera och tänka klart. Och dessutom har jag ju en stor bekantskapskrets som är enklast att hålla uppdaterad genom att blogga. Typ ALLA vet vad jag håller på med, medan jag vet förhållandevis lite om vad alla andra sysslar med. (Vink, vink, skriv gärna kommentarer!)
Sådär, nu har jag åter reflekterat och satt ord på mina funderingar och du har tydligen orkat läsa ända hit. Inte illa! Tack för det!
Förresten är det fascinerade och otroligt roligt när någon ny bekantskap säger att hen läst min blogg! Tänk att det faktiskt finns människor som läser det jag skriver utan att egentligen ens känna mig. Lite skrämmande, men samtidigt otroligt roligt. Ryck mig i armen bara om vi ses nån stans och säg hej!
Jamen visst har du ju rätt, igen, i ditt resonemang.
Vi behöver alla lite feel good bekräftelse ibland.
Eller ganska ofta egentligen. Varje tumme upp gör mig iaf glad!
Tack för det!
Jag vill inte hymla om att det känns fint att få bekräftelse, för det tycker jag att skulle vara skenheligt.
Du är en hyvens typ och du är värd lite tummar upp alla dagar!