Den här helgen blev det extra tydligt hur temporärt mitt arbete är i Kimitoöns församling.
På fredagen ploppade jag upp som gubben ur lådan för konfirmanderna på konfirmationsövningarna. De hade aldrig träffat mig förut, men plötsligt stod jag där och dirigerade dem hit och dit. Här ska ni gå, där ska ni stå, nu ska ni sitta och nu ska ni stå igen. Stackars barn!
På lördagen hade jag två förrättningar. Då kändes jobbet inte så temporärt, trots att det är minst lika flyktigt som allt annat jag gör den här sommaren. Förrättningar har helt enkelt en annan karaktär än arbetet med konfirmanderna.
På söndagen var det dags för konfirmationerna. Det här borde vara höjdpunkten på nästan ett års gemenskap och vandrande tillsammans, men för konfirmanderna och mig var det nu andra gången vi träffades. Jag kände ett sting av saknad efter arbetet med konfirmander. Att få berätta och lära ut. Att få svara på frågor jag aldrig reflekterat över tidigare. Att få dela skratt och tårar på ett läger. Att få se hur ungdomarna växer och utvecklas. Men där stod jag, när de svarade sitt ja på frågan om de ville, med Guds hjälp, visa denna tro i sina liv, utan att ha haft möjlighet att vandra med dem till den punkten.
Jag vet inte om ungdomarna reflekterade så mycket över saken. De vet kanske inte om något annat. Och egentligen var det här kanske det minsta problemet med hela deras skribatid. De har tvingats till en massa distansuppgifter och inte alls fått njuta av den gemenskap man i normala fall bygger upp med träffar, gudstjänster och läger. Stackars barn!
Jag gläder mig över att ha fått träffa dessa underbara ungdomar ens två gånger. Jag gläder mig över att ha fått vara med på deras stora högtidsdag. Ibland måste man bara plocka russinen ur kakan fast man skulle velat ha alltihopa.
Bild av Kimito kyrkas altare.