Kluvna vårkänslor

Efter julen brukar man prata om oxveckorna. En tid då det finns lite att fira och veckorna segar på. Vi jobbar på som oxar som stadigt och oförtröttligt drar sakta, men säkert framåt.

Idag har jag lite samma känsla. Den här tiden efter påsk har för mig varit oxveckor. Visserligen kommer vappen om en vecka, men eftersom man inte får samlas i tusental på Vårdberget känns det mer eller mindre som ett vanligt veckoslut ändå.

Jobbet rullar på. Dagarna rullar på. Veckorna försvinner i rask takt. Aprilvädret är lika opålitligt som det alltid har varit. Sommaren hägrar någonstans långt borta känns det som.

Även om jag gläds över krokusarna och påskliljorna i trädgården, är våren en lite jobbig tid för mig. Det är en kort tid då så mycket vaknar upp i naturen att jag känner mig överväldigad och ohjälpligt på efterkälken. Det finns alltid så mycket jag skulle vilja, borde göra i trädgården, men det känns som att tiden inte räcker till. Det är samma känsla varje vår.

Faktum är att jag blir lite glad när det som idag ligger lite snö på marken. Det ger mig hopp om att hinna med. Det ger en liten stunds andningspaus. En kall vår gör att blomningen blir längre än om det är en varm period. Jag hinner njuta och ta in vårens blomsterhälsning i en lite makligare takt. Jag hinner ta in att livet åter en gång tar ny fart och snart svämmar över av försommarens blomsterprakt igen.

PS. På måndag den 26.4. kl. 19.15 kommer min sista andakt i radion för den här våren.