Före gudstjänsten på lördagen, medan kören sjöng upp och övade, passade jag på att ta en selfie, eller kanske jag borde säga prälfie, till minne av den speciella dagen.
Här är en bild på den underbara och STORA blombuketten jag fick av kapellrådet. Det jag inte har någon bild på är att jag dessutom fick motta stående ovationer!
Den lilla segelskutan med ingraverat Tack! hängde jag raskt upp i lampan ovanför köksbordet. Där påminner den mig om allt det fina. Segelbåtar påminner också om att när det blåser, då ska man hissa segel och utnyttja vinden. Ingen vet vad morgondagen för med sig, men med hissade segel kan man komma långt.
Den här tavlan överräcktes med orden om att den visar på den öppna dörren. En öppen dörr är en möjlighet och ett välkomnande. Jag skrev ett blogginlägg om den öppna dörrens teologi och den bilden verkar ha slagit rot och börjat växa. Jag ser att det inte är de stora orden som är viktiga, utan det vardagliga tilltalet och de välkomnande gesterna.
Alla gåvor, även dem som jag inte visat bilder av, och alla fina ord som jag fått höra är som juveler i mitt minne. Jag är rörd och alldeles varm i hjärtat. Jag är övertygad om att det väldigt långt är församlingen som gör prästen. Tack för att ni tog så väl emot mig och för att ni tagit hand om mig hela vägen.