Här om dagen var det en av mina närmaste vänner som kommenterade mitt senaste blogginlägg på facebook. Hon skrev bara några ord, varav ett var gratulera. Hon utlöste ett smärre jordskred. Plötsligt vällde det in gratulationer. Någon frågade om jag fyllde år eller om det var nåt annat man skulle gratulera till. En hel del visste nog att det handlade om min födelsedag, men de flesta skulle aldrig ha noterat saken om inte så många före dem kommenterat och gratulerat.
Jag har länge haft ett kluvet förhållande till min födelsedag. Länge avskydde jag den som pesten, samtidigt som jag älskar allt som kan firas. Kluvet, minst sagt. Jag tror att det har hängt med sedan jag fyllde 19 och drabbades av en gigantisk ålderskris. Ålderskris – vid nitton vårar?? Japp. Jag har alltid varit lite annorlunda.
En tårta som ätits på nåt födelsedagskalas
För några år sedan var det en studiekompis som fick mig att tänka till. Jag bjöd på tårta i Mysis (de teologiestuderandes kafferum vid Akademin), men förbjöd samtliga att gratulera. Åter en gång, kluvet! Denna kloka kille konstaterade torrt att det struntar han i. Tog för sig av tårtan och gratulerade mig till att åter en gång överlevt ett år.
Överlevt ett år? Jag minns inte om det var hans exakta ord, men andemeningen var att varje år man fyller är värt att firas just för att man åter överlevt ett år till. Mitt fokus hade legat på att jag inte gjort nåt för att födas och följaktligen inte förtjänade något firande av den saken, medan han lade fokus på varje levt år som något att fira. Han gav mig ett nytt perspektiv.
Trots det är jag ingen stor vän av att fylla år. Trots att jag de senaste åren verkligen fyllt mina år med liv, meningsfullt liv. Så kära vänner, ha lite överseende med mitt kluvna förhållande till födelsedagar och bli inte förtvivlade om jag fortfarande tycker att det är lite onödigt tjafs att hålla på och gratulera på min födelsedag.
Härmed förklarar jag detta års behov av gratulationer avklarat. Tack för visat intresse.