Det händer sig med mer eller mindre jämna mellanrum att jag får höra att jag är en präst man kan prata med. Att jag är helt vanlig, fast jag är präst. Det här har jag tänkt att ju egentligen är en rätt konstig kommentar, för alla präster jag känner (och jag känner många!) är helt vanliga människor. Visst finns präster som vid första anblick kanske verkar lite mindre vanliga än de flesta andra, men jag har ändå haft svårt att riktigt förstå varför präster tycks vara så annorlunda och kanske rent av skrämmande.
Så kom Kyrkpressen med Nina Österholms INKAST (klicka på bilden om du vill läsa kolumnen) och förklarade alltihopa. Människors sinnebild av prästen baserar sig inte bara på de (få) präster de mött, utan på präster som målats upp för dem i populärkulturen! Präster som inte finns på riktigt…
Gaah! Tack så mycket populärkulturen!
Jag är helt införstådd med, att ni inte handlar i egen kraft utan på Guds uppdrag. Men uppdraget är stort och det ingår i yrket!
Men Jag gllar präster och har i dag goda erfarenheter av yrkesgruppen. Nidbildernas tid, för mig, är ett minne blott.
Mycket bra texter om hur vi skapar nidbilder ( för det är väl nidbilder det är fråga om?) av en yrkesgrupp och om våra prästfördomar, yrket som tycks vara extra svårt att ” få ner på jorden” och kunna förmänskligas. M e n någonting alldeles extra och utomvärdsligt ligger det väl ändå i, att vara Guds sändebud på jorden, d v s. ha till uppgift att förlåta våra synder, det är ju inte allom givet! Yrken som jordbrukare, ekonom, terapeut, psykolog, fiskare, lärare o s v. har inte sådana uppdrag. Helt vanliga är ni inte! Så , om inte rädda, så åtminstone litet respektfulla kommer vi väl alltid att vara inför prästen som på sin agenda har denna utomvärdsliga uppgift! .
Så kan man förstås se på saken, men jag håller fast vid citatet ut Stengrunden av Bo Giertz: “Tro inte att du förmår något av egen kraft. Håll prästskjortan på när du möter folk i arbetet, du är kallad, utvald och vigd att gå Guds ärenden. I dig själv är du inget märkvärdigt.”