När jag bestämde mig för att börja studera teologi på heltid tog jag också beslutet om att blogga om studielivet. Den bloggen döpte jag till I skuggan av domkyrkan eftersom teologiska fakulteten (som det då ännu hette) ligger alldeles bredvid Åbo domkyrka och helt konkret i domkyrkans skugga.
Den 19 mars 2014 skriver jag mitt första inlägg. Jag har bestämt mig, skriver jag. Det var spännande att publicera det där första inlägget. Det inlägget gav offentlighet åt något jag knappt vågat prata om. Sen rullade det på med inlägg om studielivets toppar och dalar. I fyra år fick man följa med hur mina studier framskred och det var många som följde med.
Det sista inlägget publicerade jag den 27 maj 2018. Den dagen prästvigdes jag och övergick till den här bloggen. Jag hade funderat noggrant på om jag skulle fortsätta med samma blogg, om jag skulle ha samma blogg, men byta namn på den eller om jag skulle starta upp en ny. Valet föll på en ny för det hade varit för tekniskt krångligt att byta namn tyckte jag. Och ett nytt livsskede kan kräva en ny blogg.
Att hitta ett namn till min nya blogg var också en nöt att knäcka. Jag funderade en hel del och ville att namnet skulle avspegla mig och livet i skärgården. Jag utnyttjade Tove Janssons boktitel Pappan och havet så att bloggen fick namnet Pastorn och Havet. Jag är fortfarande nöjd med namnet och det är lätt att minnas för nya läsare.
Min gamla blogg ligger kvar på nätet, för det är ju fina minnen jag dokumenterat där. Det som fascinerar mig är att den fortfarande har ett visst antal besökare. Enligt Bloggtoppens statistik har bloggen fortfarande i medeltal 25 besök i veckan. Det är inte så illa det eftersom jag inte uppdaterat sedan 27 maj 2018!
Jag undrar lite vem det är som återvänder dit och läser. Eller är det kanske nya läsare som söker något och trillar in mera av misstag? Oberoende vem som läser den är det roligt att den fyller en funktion utöver att vara min egen minnesbank.