Nu har jag haft semester i en vecka, men det känns ingenstans! Mitt humör har vandrat, nej studsat, upp och ner. De första dagarna var jag så trött att jag mest ville sova. Jag orkade ingenting. När jag tog mig en tur till matbutiken märkte jag att jag inte vill prata med någon. Stötte på en trevlig vän, men kände att jag helst velat rusa därifrån utan att säga något. Det kändes jobbigt att småprata!
Jag har haft svårt att släppa tankarna på jobbet, trots att jag medvetet klippt alla band. Jag har stängt av telefonen och inte kollat mejlen. Båda har automatsvar på, församlingen får klara sig utan mig. Ändå har jag tänkt en massa när jag gått och lagt mig och det undermedvetna har svarat med de mesta märkliga drömmarna.
Min stackars man har fått stå ut med en grinig, trött, omotiverad och flyktlysten fru den här veckan. På ett sätt ringer larmklockorna, för så här ska man ju inte känna när man går på semester! Skulle det gälla någon annan skulle jag rekommendera att uppsöka hälsovårdspersonal. Men jag gör ju just aldrig själv det jag skulle rekommendera någon annan.
Så nu ska vi se vad den andra veckan på semestern för med sig. Det sägs ju att det tar ett par veckor att varva ner från jobbet. Så kanske jag är lugnet självt om en vecka? Och det bästa är ju att det fortfarande är tre veckor ledighet kvar!
Jag måste skaffa flera deckare att läsa!
Aja baja pastorn! Följ noga med dig själv veckorna framåt. En kram på vägen ?
Jo du Siv, jag följer med mig själv. Har ju tid för sånt nu när jag semestrar. Tack för omtanken!