För sjuttioelfte gången?

Ibland känns det som att vi alltid sjunger samma psalm.
Ibland känns det som om jag upprepar mig själv för sjuttioelfte gången.
Ibland känns det som att det verkligen inte finns något nytt under solen.

Och då har jag bara varit präst i ett drygt år!
Hur ska det inte kännas för dem som varit präster i tiotals år?

För någon vecka sen diskuterade jag med kantorn om att vi nog sjungit Må din väg (Psbt 947) till lust och leda nu. Kanske vi borde hitta någon annan psalm att avsluta med? Men, så tog vi Må din väg ännu en sista gång. Efter tillfället stannade några personer kvar och vi diskuterade psalmerna som sjungits, varpå en person sa att hen aldrig hört den där sista psalmen förr, men att den var fin.

Jag hajade till. Där hade vi tänkt utelämna den psalmen, för att den snart är söndersjungen, och så var den alldeles ny för någon!

Det är viktigt att jag påminner mig själv om att det som är tradigt för mig, kanske är nytt eller just det som inger en känsla av kontinuitet och trygghet för den som deltar i andakten, gudstjänsten eller förrättningen. Fast jag har sjungit samma psalm till lust och leda, har inte församlingsmedlemmarna gjort det.

Så okej, vi tar Blott en dag en dag gång till!